Rakukurs

Vi lyckades pricka in en av de finaste vårkvällarna april kunde erbjuda, mina rakukursare och jag. Och med nästan perfekt resultat åkte de hem, sotiga och stinkande, med bagaget fullt av rykande färsk raku. Bokstavligt talat.

Noll grejer sprack. Noll. Det är ovanligt. Men så hade vi också skapat av norra Europas starkaste lera. Kanske lite för mörk, därav det nästan perfekta resultatet.

Men blodad tand uppstod. Nu ska vi göra om det. Och jag ska se till att det finns en ljusare lera. Det var några av mina deltagare i studiecirkeln jag leder som ville prova raku och det kunde ju faktiskt jag fixa ganska enkelt. Jag har ju alla grejer inklusive en bosnisk och fantastiskt pålitlig ugn.

Nyglaserat i väntan på sin tur.

Ugnen packas.

Denna eviga väntan... tur att kvällssolen värmde.

Dags att plocka ur ugnen! Snabba ryck!

Ner i spånet!

Karins sotiga tvålfat upplockat ur spånet.

Lenas ljuslyktor, några sotiga, några halvskrubbade.

Fin lyster!

Nöjd rakubrännare!